Får bli en vacker bild på mig och mina syster.

---

Blir så trött på isen. Ja, isen, inte snön för det finns det ingen, det är bara is. På alla cykelvägar, så jag måste gå den långa, deprimerande vägen till och från skolan. (För att jag är för lat för att gå upp lite tidigare och ta bussen.) Blir så trött på allt som har med snö och is att göra. Det finns ingenting som blir bättre. Bra saker: det är ganska fint. Dåliga saker: det är kallt, det är halt, det är livsfarligt, det gör att alla tåg och bussar är försenade, som sen gör så att folk blir sena till sina jobb och skolor, det är äckligt när det smälter, det är blött, det förstör mitt liv och gör mig deprimerad. De två sista sakerna kan ni ju ta med en nypa salt. Slutsatsen med det här långa inlägget är: Jag spenderar för mycket tid på att tänka på alla i-landsproblem jag stöter på. Och att snö och is SUGER.

Måste ta tag i mina tankar, föreviga dem. Det kanske kan bli något bra, något hjärtskärande fint. Som gör ont, men ändå värmer. Ha någon att berätta allt för. Verkligen allt. Finns det någon som orkar lyssna? På mina långa meningar som är omöjliga att förstå. Måste börja prata i klartext. Är så rädd att misslyckads. Fake it until you make it, det funkar inte så.

--

Sagan om oss två kan göras kort, eller hur lång som helst. Jag tar den långa, den gör mer ont. Sommaren efter att jag lämnat allt gammalt efter mig, blev lite mer försiktig med att säga vad jag tyckte, det kanske skulle gå bättre för mig då, inte framstå som lika bitter. Den början skulle leda till något som gjort mig till den jag är idag. Tydligen funkade det, att inte vara bitter, för den sötaste killen jag visste då ville kalla mig sin. Och det kändes jättebra. Vi var det där sockersöta paret alla trodde skulle hålla ihop förevigt. Men sen förandrades du och lika så jag. Du tog mer plats och blev ett svin rent ut sagt. Men jag ville aldrig se det. Såg fortfarande pojken som klappade mig på huvudet och höll min hand genom allt. Fast du inte höll min hand som du brukade, den pojken var inte samma längre. Jag lämnade dig, men släppte aldrig riktigt taget.

--

Och jag blev bitter igen, gick in i mig själv och drog up allt gammalt. Strödde salt i såren. Otroligt korkat, men det är min paradgren, att göra mitt liv till ett helvete och bära det inom mig. Krossa de lilla hopp som finns kvar. Jag var naiv och trodde alltid det bästa om dig. Om något gick fel, så var det mitt fel. Men vem skulle bry som om våra hjärtan blev förstörda? Vi spelade rysk roulette med våra hjärtan som insats. Visste aldrig vad som skulle komma härnäst. En spricka, sen fler. Tillslut gick det inte att undgå dem. "Jag älskar dig mindre och mindre nu. Men jag älskar dig fortfarande." Så många tårar på skolans toaletter, så mycket The Killers och Håkan. Ingen skulle få se mig gå ner mig, jag var och är för stolt. Inte ens min bästa vän som kände mig utan och innan märkte det, iallafall till en början. Tills mitt hårda skal gick sönder och blev smulor vid mina fötter. Hon var där och höll min hand i språnget. Hela vägen ut ur det mörka, in i ljuset och över på andra sidan. Sen var jag genom det. (Trodde jag, men det skulle hemsöka mina drömmar flera månader till.)

--

Dum som jag var fick han en chans till. Jag gav bort det lilla av mitt hjärta som fanns kvar. Mitt hjärta var hans att förstöra. Han var inte rädd om det. Blottade det och tappade det flera gånger. Hugg i bröstet varje gång. Ett hugg för varje ord. Ord som inte var till mig, "Skulle du kyssa mig om du kunde?" "ja, självklart." Jag försökte konfrontera dig, men det enda som kom ur din mun var att jag borde ge dig plats och ha vänner. Så jag gav dig det. Såklart var det jag som överreagerade. Du var perfekt, jag var mindre perfekt. Usch, självhat och undran över varför du valt mig var det enda som snurrade runt bland mina hjärnceller. Åt upp mig inifrån och ut. Den fulaste flickan i världen var jag, och du älskade mig ändå. Du hade väntat på mig i ett halvår, bara för att kanskekanske få en kyss till. Trånat efter mig. Kanske blev jag smickrad och tog tillbaka dig, fast det inte var bra för mig. (Men vem gör bra saker när man är fjorton år, osäker och naiv?)

--

Hur som helst var du där för mig, mer än halva min högstadietid. Pojkvän som vän, var du alltid ödmjuk och snäll. Och när du inte var något av det, var du något som fick mitt hjärta att pumpa runt lite mer blod varje minut. Någon som fick mig ur balans och gjorde mig galen. Mina vänner sig vakna upp, och sluta tänk på det, men vad vet dem, du är någon annan än jag, närmare. Och det kommer du nog alltid vara. För varje minut med dig är vacker, även om du svamlar och spyr, för jag torkar gärna upp din skit. Bokstavligt talat, och det har jag redan gjort en gång. Så varför inte igen?

--

Visst, ibland saknar jag det. Att kanskekanske ha något som någon annan hade velat ha. Ha någon som höll ens hand, fast alla såg. Som inte skämdes. (Inte i början iallafall.) Ha någon att kalla min. Som ger kramar när man behöver det. Som kanskekanske kan tycka att man ser fin ut. Få känna att man duger.

--

Måste sluta blicka bakåt. Titta framåt, mot det som komma skall. Kanskekanske hoppas på att någon ännu bättre kan ta min hand, och inte släppa den när den blev trött. Att istället lägga en arm runt mina axlar. Tänka att jag har ett helt liv framför mig. Att jag då kanske kan vakna upp i en annan stad, med någon annan bredvid mig.

--

Är trött och utmattad men fortsätter i samma tempo. Väntar på dig, att du ska höra av dig. Säga det som behöver sägas. Jag ska vända sida, till ett nytt kapitel ännu en gång. Börja om och det känns inte ens. Det känns som rutin. Tyvärr.

-----

-----

Och förändringarna påverkar allt det andra med. Det som alltid funnits, som inte är så självklart längre.

-----

Mörkare kvällar, tjockare tröjor och högre mur kring mitt hjärta. För man sänker bara sin gard om man känner sig älskad. Jag behöver någon som tar mig i handen när jag gräver ner mig i mina dyer som är stora svarta hål som aldrig slutar. Jag faller och faller. Orkar inte dra mig upp. Är maktlös och rädd. Svag och skör.

-----

Jag vet ju att jag inte borde välja vägen som går förbi ditt skåp. För det var flera år sedan det gjorde någon skillnad. Det betyder ingenting nu. Iallfall inte för dig. Kanske inte för mig heller, men ibland känns det så, i några minuter tills jag känner mig jättedum och försöker hitta på dåliga ursäkter för mitt beteende. Men jag antar att om jag en gång älskat dig, kommer det alltid finnas någonting kvar. (Känns det så för dig med?)

-----

Letar efter svar i resterna av det som var. Borde leta efter vägar i det som komma skall. Men så funkar inte min hjärna. Den gör allt tvärt om. När det gäller känslomässiga saker. Den fungerar mycket bra till att spara fakta, nödvändig och onödig.

------

Morrissey gör saker och ting lite lättare att ta sig igenom. Snåriga tankar som slutar i ett enda stort leende. För Morrissey är bäst. Helt jävla helvetes skit bra.

Ångestattacker, skolböcker och alldeles för mycket känslor som vill ut. Beslutsångest och ånger över saker man inte borde gjort och saker man borde gjort. Allt blir fel och jag känner mig mer fel än någonsin. Förlorar allt känns det som, det rinner ut i sanden och försvinner. Jag vet att man inte ska klaga men jag är mest missnöjd med hur jag är så korkad och fel och LAT. Allt rinner ur händerna på mig och jag kan inte behålla någonting.

Bilder från i somras när vi var på Kiviks marknad. Nu känns det mest som höst och jag blir sådär beroende av Winnerbäcks fina låtar som är så himla fina. Och så dricker jag te igen. Det känns helt okej att det blir en tidig höst, för då kan jag gömma mig bakom stickade halsdukar och tröjor. Gömma mig själv och försvinna in i mig själv.

—

Det har inte varit en riktigt vår på två år. Våren som jag romantiserar så mycket och jag tycker verkligen att våren är den finaste årstiden. Precis som jag tycker att du är som vackrast just på våren. När får solen i ögonen och kisar. Så jag kan titta på dig utan att du ser. Och jag önskar att du kollade på mig, precis så länge som jag kollar på dig. Men det händer ju såklart inte, för vad vore ett liv där man fick allt man ville ha? Det kanske är såhär det ska vara. För det blir inte som i någon amerikansk romantisk film där vi båda två varit hemligt förälskade i varandra och sen på slutet så springer jag till din gate där ett plan ska ta dig hundratals mil bort och stoppar dig. Och om jag skulle göra det hade du åkt ändå.

(Och jag har en tendens att få allt att verkar hemskt och väldigt klychigt. Borde inte skriva detta här överhuvudtaget, men det är ändå inte många som läser det så det får vara kvar här. På den här bloggen. Låter som att man ristar in det i sten och ställer ut den, men detta är nummer och streck i något konstigt system. Totalt meningslöst och väldigt konstigt.)