I know you don't love me.
Mörkhårig.
Gick omkring i ditt kvarter tills det blev för kallt, tänkte ut en dialog mellan oss och allt.
Sånt som förgyller ens dag.Här vill jag varken leva eller dö.
Det svider till i magen, det bekanta suget. Som alltid när du är i närheten. Du, med mjuka händer, leverfläcken på halsen, len hud och mjukt hår. Kommer jag någonsin glömma det? Hur du känns. Hur du luktar. Hur du ler. Och hur ont det gjorde, när du inte behövde mig. När vi blev du & jag.
Ingen ska se mig gå ner mig. Jag kommer tillbaka.
.
Enda sedan sommarens mitt har allt bara gått åt helvete. Rakt neråt. Måste verkligen börja kämpa mig upp igen. Lappa ihop det sista jag har kvar. Av mina vänner och mig själv. Våga vara svag och säga förlåt. Be om nåd och visa mig svag. Gå ner på knä.
Vet varken ut eller in.
Lite blandat från min födelsedag.
It's not your birthday anymore.
Lite av sakerna jag fick i helgen. Har världens finaste förstärkare med. Visar den sen.
Till L. (En början till ett slut)
Jag klandrar inte dig för att inte ha velat ha mig.
Det kan jag förstå. Jag förstår inte hur du kunde vilja röra mig.
Säga att jag var vacker när jag vaknat och haft bråkiga simskolebarn.
Du kanske inte menade det? Kanske bara ville ha ett tidsfördriv.
Och det känns rent ut sagt förjävligt och jag känner mig äcklig.
Uttnyttjad och naiv. Som vanligt.
Reser utomlands, festar, solar och någonstans där i mellan,
glömmer du bort att jag saknar dig hemma i Sverige.
Skriver inte. Säger inte varför du inte hör av dig.
Svarar inte när jag säger att jag saknar dig.
Det är frånvaron utan någon förklaring som värker om natten.
Skaver och river.
Och jag förtjänar bättre. OCh du har en ful tattuering.
Menlös och helt opersonlig.
I praise the day that brings you pain.
Jag klandrar inte dig för att inte ha velat ha mig.
Det kan jag förstå. Jag förstår inte hur du kunde vilja röra mig.
Säga att jag var vacker när jag vaknat och haft bråkiga simskolebarn.
Du kanske inte menade det? Kanske bara ville ha ett tidsfördriv.
Och det känns rent ut sagt förjävligt och jag känner mig äcklig.
Uttnyttjad och naiv. Som vanligt.
Reser utomlands, festar, solar och någonstans där i mellan,
glömmer du bort att jag saknar dig hemma i Sverige.
Skriver inte. Säger inte varför du inte hör av dig.
Svarar inte när jag säger att jag saknar dig.
Det är frånvaron utan någon förklaring som värker om natten.
Skaver och river.
Och jag förtjänar bättre. Och du har en ful tattuering.
Menlös och helt opersonlig.
I praise the day that brings you pain.
I'll carry you home tonight.
