Even though you've all ready run away from all that ever existed between the two of us, I dearly wish you missed me, just a little bit. Miss me breif moments, when you really would like someone to hug and kiss. And when I see you around, memories flimmer by, and I just get so damn sad. Don't leave my hyper heart alone. It might get hurt. Can I be with you ronight, just a second, maybe touch your skin? Or just say all theese stuff that's burning inside me.

Morgonen är min. Bara min, min tid att få mina tankar lite lugnare innan jag ska möta resten av världen. Stänga av känslorna och försöka att le. Det har blivit lättare att låtsas, och jag tror att jag har lurat mig själv till att bli lycklig igen. Om man bara låtsas tillräckligt länge.

Hon var den som alltid sprang fram och tillbaka, tycktes aldrig kunna finna
någon ro.
Hon var den som kände efter så det spraka, kunde glittra, men sen var det 
som hon dog. Inombords så vändes världen uppochner, då hon en dag 
träffa en annan han var mer, 
så att han la band på sig själv och kände sen 
ofta att han inte var en tillräcklig människa.

De bytte mening, bytte ord, de bytte känslor. De bytte nummer, bytte 
kyssar, de fick inte nog av varann. 
Bytte nycklar, bytte kläder, bytte tankar.
Bytte kärlek, bytte ringar, ville vandra tillsammans, tillsammans,
tillsammans, tillsammans.

Han var den som lätt blev deppig, men var tyst om saken, 
stängde in sig i sitt 
lilla hörn.
Han var den som sov på saken kanske lite allt för länge, levde kvar där 
utan bön. Och inombords så vändes världen uppochner då han en dag 
träffa en annan hon var mer för att leva ut i brand ur känslo ved. 
Fick honom att känna och leva helt ifred med sig själv.

Tillsammans - Albin Gromer.

Fick hem Sunsilk Shampoo och Balsam i brevlådan idag, för att jag tydligen var en utvald testpilot i Sofis modeklubb. Kul, jag som behövde shampoo just nu. Älskar gratis, gratis är bäst.

Vill bara ha en paus från allt. Bara för några timmar. Bara slippa tänka så mycket och tänka på fel saker. Kanske skriva en låt. En bok. Skriva utan stopp och fotografera. Spela på min svarta gitarr och inte känna mig lika svart som den inuti. Sen gå tillbaka till något bättre. Kanske ha någon som gillar en lite extra, som lägger märke till de små detaljerna. Att jag ler lite för ofta. Vid fel tillfällen. Att jag kanske ler, men ögonen är fulla av tårar och munnen full av ord jag bara vill spy ut. Någon som jag kan kalla min.

'Ellen tog de här bilderna för några veckor sen. Vill ha hennes hatt.

Kan inte längre säga som det är. Slingrar mina ord, försöker säga det på något annat sätt. Men ingen förstår vad jag menar. Vill visa att jag inte är på topp, att jag inte är som innan. Att allt jag egentligen vill är att spela gitarr och sjunga. Visa vad jag kan. Skriva och fota. Inte lära mig om atomer och molekyler, inte lära mig glosor. Även om det är jättebra att kunna. Men det finns liksom ingen ork kvar i mig. Jag vill gråta utan att skämmas, skriva utan att bry mig om vem som ska läsa det. Vara den jag egentligen är. Vill att folk ska bry sig om det jag säger. Inte vifta bort det och tro att jag sagt det innan. Eller tro att det inte är viktigt. För det jag säger, som verkar så otroligt konstig, är egentligen något viktigt jag vill få ur mig utan att säga det rakt ut. Jag är ledsen att mina vänner får ta det, jag är så himla ledsen. Men jag är helt enkelt för feg. För feg för att visa känslor och vara rak. Snälla ni, ha överseende. Jag är svag.

Vill hitta din akilleshäl, skada dig. Du verkar vara så oslagbar och onårbar. Det måste finnas något som gör ont i dig. Jag vill ju inte göra dig illa egentligen. Jag vill pussa på det onda och ta bort allt ont, för att sen hälla salt i dina sår. Som du gjorde.