--

Sagan om oss två kan göras kort, eller hur lång som helst. Jag tar den långa, den gör mer ont. Sommaren efter att jag lämnat allt gammalt efter mig, blev lite mer försiktig med att säga vad jag tyckte, det kanske skulle gå bättre för mig då, inte framstå som lika bitter. Den början skulle leda till något som gjort mig till den jag är idag. Tydligen funkade det, att inte vara bitter, för den sötaste killen jag visste då ville kalla mig sin. Och det kändes jättebra. Vi var det där sockersöta paret alla trodde skulle hålla ihop förevigt. Men sen förandrades du och lika så jag. Du tog mer plats och blev ett svin rent ut sagt. Men jag ville aldrig se det. Såg fortfarande pojken som klappade mig på huvudet och höll min hand genom allt. Fast du inte höll min hand som du brukade, den pojken var inte samma längre. Jag lämnade dig, men släppte aldrig riktigt taget.

--

Och jag blev bitter igen, gick in i mig själv och drog up allt gammalt. Strödde salt i såren. Otroligt korkat, men det är min paradgren, att göra mitt liv till ett helvete och bära det inom mig. Krossa de lilla hopp som finns kvar. Jag var naiv och trodde alltid det bästa om dig. Om något gick fel, så var det mitt fel. Men vem skulle bry som om våra hjärtan blev förstörda? Vi spelade rysk roulette med våra hjärtan som insats. Visste aldrig vad som skulle komma härnäst. En spricka, sen fler. Tillslut gick det inte att undgå dem. "Jag älskar dig mindre och mindre nu. Men jag älskar dig fortfarande." Så många tårar på skolans toaletter, så mycket The Killers och Håkan. Ingen skulle få se mig gå ner mig, jag var och är för stolt. Inte ens min bästa vän som kände mig utan och innan märkte det, iallafall till en början. Tills mitt hårda skal gick sönder och blev smulor vid mina fötter. Hon var där och höll min hand i språnget. Hela vägen ut ur det mörka, in i ljuset och över på andra sidan. Sen var jag genom det. (Trodde jag, men det skulle hemsöka mina drömmar flera månader till.)

--

Dum som jag var fick han en chans till. Jag gav bort det lilla av mitt hjärta som fanns kvar. Mitt hjärta var hans att förstöra. Han var inte rädd om det. Blottade det och tappade det flera gånger. Hugg i bröstet varje gång. Ett hugg för varje ord. Ord som inte var till mig, "Skulle du kyssa mig om du kunde?" "ja, självklart." Jag försökte konfrontera dig, men det enda som kom ur din mun var att jag borde ge dig plats och ha vänner. Så jag gav dig det. Såklart var det jag som överreagerade. Du var perfekt, jag var mindre perfekt. Usch, självhat och undran över varför du valt mig var det enda som snurrade runt bland mina hjärnceller. Åt upp mig inifrån och ut. Den fulaste flickan i världen var jag, och du älskade mig ändå. Du hade väntat på mig i ett halvår, bara för att kanskekanske få en kyss till. Trånat efter mig. Kanske blev jag smickrad och tog tillbaka dig, fast det inte var bra för mig. (Men vem gör bra saker när man är fjorton år, osäker och naiv?)

--

Hur som helst var du där för mig, mer än halva min högstadietid. Pojkvän som vän, var du alltid ödmjuk och snäll. Och när du inte var något av det, var du något som fick mitt hjärta att pumpa runt lite mer blod varje minut. Någon som fick mig ur balans och gjorde mig galen. Mina vänner sig vakna upp, och sluta tänk på det, men vad vet dem, du är någon annan än jag, närmare. Och det kommer du nog alltid vara. För varje minut med dig är vacker, även om du svamlar och spyr, för jag torkar gärna upp din skit. Bokstavligt talat, och det har jag redan gjort en gång. Så varför inte igen?