När mitt hjärta värker om nätterna förbannar jag mig själv, för att jag lät dig förstöra mig. För det fanns aldrig något vi, aldrig något fint handhållande i höstkylan. För efter din långalånga resa bort så var du, borta. Fast ändå så nära. Så himla nära. Oh gud det gör så ont att något så nära kan va så långt bort. Vill skriva ner allt jag känner och skicka det till dig. Eller tillochmed säga det till dig, bara sådär. För då måste du svara, jag får se dig och kanske till och med känna på dig. På din kind. Fast inte sådär fint, utan handflatan mot din kind, snabbt, hårt och rakt. Då vet du, och jag vet att jag fick det jag ville ha sagt sagt. Och då kan jag få känna mig lite överlägsen ändå. Fast jag inte är det. Även fast du krossade mig under din fot.