No hope, no harm, just another false alarm.
Tänker på allt jag var, och det jag inte längre har. Ingenting av det faktiskt. Det är nog bäst så, även om det känns som ett annat liv. Jag har lyckats byta vänskapskrets helt, bli någon helt annat. Men ändå, alltid samma skärande och rivande känsla i bröstkorgen. Jag har nog bara vant mig vid den nu, lärt mig att tämja den. Ett älskande hjärta känner bara smärta.
--
Visst, ibland saknar jag det. Att kanskekanske ha något som någon annan hade velat ha. Ha någon som höll ens hand, fast alla såg. Som inte skämdes. (Inte i början iallafall.) Ha någon att kalla min. Som ger kramar när man behöver det. Som kanskekanske kan tycka att man ser fin ut. Få känna att man duger.
--
Måste sluta blicka bakåt. Titta framåt, mot det som komma skall. Kanskekanske hoppas på att någon ännu bättre kan ta min hand, och inte släppa den när den blev trött. Att istället lägga en arm runt mina axlar. Tänka att jag har ett helt liv framför mig. Att jag då kanske kan vakna upp i en annan stad, med någon annan bredvid mig.
--
Kommentarer
Postat av: Elin
sv: kul att du är med Ebba !
lycka till :)
Trackback
