Kan inte längre säga som det är. Slingrar mina ord, försöker säga det på något annat sätt. Men ingen förstår vad jag menar. Vill visa att jag inte är på topp, att jag inte är som innan. Att allt jag egentligen vill är att spela gitarr och sjunga. Visa vad jag kan. Skriva och fota. Inte lära mig om atomer och molekyler, inte lära mig glosor. Även om det är jättebra att kunna. Men det finns liksom ingen ork kvar i mig. Jag vill gråta utan att skämmas, skriva utan att bry mig om vem som ska läsa det. Vara den jag egentligen är. Vill att folk ska bry sig om det jag säger. Inte vifta bort det och tro att jag sagt det innan. Eller tro att det inte är viktigt. För det jag säger, som verkar så otroligt konstig, är egentligen något viktigt jag vill få ur mig utan att säga det rakt ut. Jag är ledsen att mina vänner får ta det, jag är så himla ledsen. Men jag är helt enkelt för feg. För feg för att visa känslor och vara rak. Snälla ni, ha överseende. Jag är svag.