-

Jag klandrar inte dig för att inte ha velat ha mig.

Det kan jag förstå. Jag förstår inte hur du kunde vilja röra mig.

Säga att jag var vacker när jag vaknat och haft bråkiga simskolebarn.

Du kanske inte menade det? Kanske bara ville ha ett tidsfördriv.

Och det känns rent ut sagt förjävligt och jag känner mig äcklig.

Uttnyttjad och naiv. Som vanligt.

Reser utomlands, festar, solar och någonstans där i mellan,

glömmer du bort att jag saknar dig hemma i Sverige.

Skriver inte. Säger inte varför du inte hör av dig.

Svarar inte när jag säger att jag saknar dig.

Det är frånvaron utan någon förklaring som värker om natten.

Skaver och river.

Och jag förtjänar bättre. OCh du har en ful tattuering.

Menlös och helt opersonlig.

I praise the day that brings you pain.