Vet inte om jag tar alvedon för mitt hjärtont eller mitt magont. Dagarna går så otroligt sakta och igår så cyklade jag en mil, gick minst en mil till och klättrade på tak med Ida och slog halvt ihjäl mig när jag skulle ner. Och ändå har jag inte känt mig så levande på länge. Så närvarande. Och så allt regn. Blir så ledsen. Flyr från flykten och flyr från mina känslor. Är rädd för allt. Är rädd för mig själv. Är rädd för att dö. Fast vi alla en gång ska dö och allt det där. Är så sjukt orolig, onödigt orolig och överdrivet orolig. Vill så gärna ha någon fast punkt, någon att krama när allt blir svårt, som pussar mig på pannan och säger att allt blir bättre. Och jag tror nästan jag vet vem jag vill att det ska va. Men jag vågar inte ge mig själv fler gånger. Vi lever alla med känslan att falla. Jag borde berättat vem du var för mig.