Brev till F .
Bank. Bank. Bank.
Hjärtat slår sönder i bröstkorgen.
Läser det om och om igen.
Du bara vänder ryggen till.
Jag faller, faller i sär och försvinner.
Du med. Du bara faller.
Ifrån mig.
Ut ur mina armar.
Hoppas du förstår hur ont det gör.
Förbannat ont.
Som tusen nålar och glassplitter som river sönder mitt hjärta.
Bank. Bank. Bank.
Man lär sig med tiden.
Man lär sig att inte lita.
Att inte tro.
Att inte hoppas.
För när man gör det blir det ändå bara trasor kvar av illusionerna man hade.
Bank. Pang. Bom.
Och även om du håller kontakten och pratar,
så kommer jag aldrig kunna prata med dig som innan.
Jag borde inte prata med dig överhuvudtaget.
För du gör mig så illa.
Som om en pälsallergiker skulle köpa en lurvig hund.
Onödigt, meningslöst och helt värdelöst.
Jag borde inte, jag vet. Men det är så svårt att inte göra det.
Du är som en magnet.
Och jag är din motsats.
Vi dras till varandra.
Som plus och minus,
dag och natt.
Jag ska dansa fastän mitt hjärta brister.
Aj. Pang. Bom. Kras.
Din lukt undgår inte min näsa.
Den som inte känt den innan,
kan inte känna den om man inte kommer väldigt nära.
Den fastnar i näsan i några sekunder,
och sen flyger den iväg.
Flyger iväg som ett pappersflygplan.
Svich. Flyg. Iväg.
Jag har glömt hur du smakar.
Kan inte minnas.
Borde inte minnas.
Ska släppa taget.
Snart.
Måste hålla i lite till,
tills jag hittat balansen.
Ibland undrar jag hur det skulle bli om jag kastade mig i dina armar.
En dag, bara sådär.
Det kommer inte hända.
Det vet vi båda.
Kommer inte hända.
Sluta tänk.
Glöm. Försöka. Måste det.
Du är fast i mitt huvud.
Som en liten, liten atom.
Som inte vill försvinna.
Ibland känns du som en tumör.
Då brukar jag lyssna på musik högt.
Försöka spränga bort dig.
Som en atombomb.
Men den sprängs aldrig.
Tyst bara. Bara va tyst.
Noah and the wale sjunder en fin sak,
like 2 atoms in a molecule,inseperatly combined.
Det var ju vi två.
Innan allt krackelerade.
Sprickorna i vår fasad blev fler och fler.
Jag önskar vi kunde lagat sprickorna.
Men det hade inte gått.
Det är ungefär som att laga en spegel.
Sprickorna syns hur man än gör.
Kras, du krossar mig under foten.
Jag gråter.
Jag vill inte mer.
Jag borde glömma dig,
Men som alltid, breder jag ut vingarna,
men misslyckas och faller.
Detta är mitt brev som avslutar vårt kapitel vi haft nu.
Vi ska göra något nytt.
Båda två.
Men jag kan inte släppa dig helt.
Det hade gjort mig mer ont än något annat.
Men, vi kommer aldrig vara ingenting för varandra.
Vi kommer alltid vara något
ovänner
vänner
kära
fiender
och det räcker för mig,
bara jag är något för dig.
Hjärtat slår sönder i bröstkorgen.
Läser det om och om igen.
Du bara vänder ryggen till.
Jag faller, faller i sär och försvinner.
Du med. Du bara faller.
Ifrån mig.
Ut ur mina armar.
Hoppas du förstår hur ont det gör.
Förbannat ont.
Som tusen nålar och glassplitter som river sönder mitt hjärta.
Bank. Bank. Bank.
Man lär sig med tiden.
Man lär sig att inte lita.
Att inte tro.
Att inte hoppas.
För när man gör det blir det ändå bara trasor kvar av illusionerna man hade.
Bank. Pang. Bom.
Och även om du håller kontakten och pratar,
så kommer jag aldrig kunna prata med dig som innan.
Jag borde inte prata med dig överhuvudtaget.
För du gör mig så illa.
Som om en pälsallergiker skulle köpa en lurvig hund.
Onödigt, meningslöst och helt värdelöst.
Jag borde inte, jag vet. Men det är så svårt att inte göra det.
Du är som en magnet.
Och jag är din motsats.
Vi dras till varandra.
Som plus och minus,
dag och natt.
Jag ska dansa fastän mitt hjärta brister.
Aj. Pang. Bom. Kras.
Din lukt undgår inte min näsa.
Den som inte känt den innan,
kan inte känna den om man inte kommer väldigt nära.
Den fastnar i näsan i några sekunder,
och sen flyger den iväg.
Flyger iväg som ett pappersflygplan.
Svich. Flyg. Iväg.
Jag har glömt hur du smakar.
Kan inte minnas.
Borde inte minnas.
Ska släppa taget.
Snart.
Måste hålla i lite till,
tills jag hittat balansen.
Ibland undrar jag hur det skulle bli om jag kastade mig i dina armar.
En dag, bara sådär.
Det kommer inte hända.
Det vet vi båda.
Kommer inte hända.
Sluta tänk.
Glöm. Försöka. Måste det.
Du är fast i mitt huvud.
Som en liten, liten atom.
Som inte vill försvinna.
Ibland känns du som en tumör.
Då brukar jag lyssna på musik högt.
Försöka spränga bort dig.
Som en atombomb.
Men den sprängs aldrig.
Tyst bara. Bara va tyst.
Noah and the wale sjunder en fin sak,
like 2 atoms in a molecule,inseperatly combined.
Det var ju vi två.
Innan allt krackelerade.
Sprickorna i vår fasad blev fler och fler.
Jag önskar vi kunde lagat sprickorna.
Men det hade inte gått.
Det är ungefär som att laga en spegel.
Sprickorna syns hur man än gör.
Kras, du krossar mig under foten.
Jag gråter.
Jag vill inte mer.
Jag borde glömma dig,
Men som alltid, breder jag ut vingarna,
men misslyckas och faller.
Detta är mitt brev som avslutar vårt kapitel vi haft nu.
Vi ska göra något nytt.
Båda två.
Men jag kan inte släppa dig helt.
Det hade gjort mig mer ont än något annat.
Men, vi kommer aldrig vara ingenting för varandra.
Vi kommer alltid vara något
ovänner
vänner
kära
fiender
och det räcker för mig,
bara jag är något för dig.
Kommentarer
Trackback
