22:01
Jag skriver texter på kvällarna, texter som skriker ångest.
Och när jag vaknar på morgonen och läser dom är det som någon annan skrivit dom.
Jag gråter inte.
Jag känner inte så mycket.
Försöker dra ut det.
Strunta i hur ont allt gör.
Hur försiktigt du än tar i mig så går jag sönder.
Jag är skör.
Eller, du tar inte i mig.
Du berör mig.
Jag går sönder.
Snälla.
Om jag förstör det här har jag nog inte mycket kvar.
Måste få det här att funka.
Du är min räddning.
Hjälp mig, jag behöver det.
Behöver komma bort från alla veta bättre typer.
Lyssnar på kent och försöker dämpa allt.
Bort med verkligheten.
Det funkar inte längden.
Nej, det blir bra.
Det blir det alltid.
Kommentarer
Trackback
