-

Du tittar ut och mumlar något ohörbart.

"Va?"

"Universum är fullt av själar och om en skulle försvinna, skulle det märkas?"

"Det beror ju på vem det är som försvinner..."

"Men det borde inte spela någon roll. Det finns så oändligt många och om en försvinner, ja.. Det blir ju som ett sandkorn i en öken."

"Men inte för mig. Du är mitt sandkorn, och jag vill inte ha något annat sandkorn även om det finns massa andra."

Jag darrar på rösten för du har aldrig sagt något sånt här innan.

"Jag är ledsen..."

När du lyssnar på musik försvinner du bort, in i din egen lilla värld.

Jag vågar inte säga något, rädd att störa dig. Du ser så ledsen ut.

Jag är så rädd att förlora dig.

"Allt går åt helvete här, jag måste bort från den här stan."

"Jag hatar också den här stan. Man fastnar, som om man trampat på ett tuggummi på trottoaren och inte kommit loss."

"Man kommer inte loss. Man måste ta i med all kraft man har och skjuta ifrån med den andra foten."

"Och ändå räcker inte det till."

När det blir mörkt blir jag ännu räddare.

Jag krymper långt in i hörnet av min säng och gråter i fosterställning.

Du säger att du vill försvinna.

(Hur? Dö? Flytta?)

Tankarna äter upp mig inifrån och ut och jag orkar inte mera.