Ibland när livet känns sådär outhärligt ångestfyllt och hemskt, ni vet när man får ont i magen när vissa tankar föds i huvudet och växer sig stora, då vill jag bara dö. Det är fel att säga att man vill dö när man inte har det hemskt egentligen. För det har jag verkligen inte, snarare tvärt om. Jag har det jävligt bra.
Problemet är att jag inte förtjänar det. Att jag inte hör hemma någonstans. För jag har en tendens att alltid få folk att bli fästa vid mig, och jag lika fästa vid dem, men sen dör allt. Jag maler sönder all kärlek som någonsin kommer i närheten av mig. Tjatar sönder den och överanalyserar. Visst är det lätt att vara efterklok, men kan man någon gång få vara bara klok. Att tänka sig för. Det hade jag gärna velat vara.