18:48
"det finns ingen olycklig kärlek, det är bara alla idioter som inte vill ha oss som gör oss olyckliga. så skyll aldrig på kärleken, för den är alltid lycklig."
15:51
jag vill bara lägga min under täcket och sova bort det här.
jag saknar M och jag önskar vi kunde ses oftare.
jag vill lyssna på min fina spellista och försvinna bort.
jag orkar helt enkelt inte mer. hålet gör ont och jag vill bara gråta.
men ingen skulle förtstå och alla skulle tycka det var konstigt.
ingen skulle förstå, jag är helt säker på det.
heartbeats är typ finast.
One night to be confused
One night to speed up truth
We had a promise paid
Four hands and then away
Both under influence
We had a divine sense
To know what to say
Mind is a razor blade
To call for hands of above
to lean on
Wouldn't be good enough
for me, no
One night of magic rush
The start a simple touch
One night to push and scream
And then relief
Ten days of perfect tunes
The colors red and blue
We had a promise made
We were in love
To call for hands of above
to lean on
Wouldn't be good enough
for me, no
To call for hands of above
to lean on
Wouldn't be good enough
And you, you knew the hand of the devil
And you, kept us awake with wolves teeth
Sharing different heartbeats
In one night
To call for hands of above
to lean on
Wouldn't be good enough
for me, no
To call for hands of above
to lean on
Wouldn't be good enough
16:25 Högsta taket.
jag dör på det här jävla lovet.
snälla rädda mig.
jag ruttnar.
12:18
dom är uppe på taken,
alla är högt över staden.
22:55
Nu börjar det nya. Jag ska klara de sista månaderna nu, utan tårar och utan skrik.
Jag återgår till att bli kär i lyrik och musik. Det blir man inte sårad av.
Det finns alltid kvar. Sångerna sviker aldrig.
22:40
Jag måste bort från den här stan innan den sväljer mig hel.
bilder: we♥it
Jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.
Fem steg bakåt, två steg fram, på lite håll liknar det dans.
ikväll ska jag hänga med mina ugglor.
.
tvivlar.
faller.
vad
kommer
här
näst?
trillar
ner
från
min
lyckopinne.
Sommartid, jag är tystnaden och vinden.
saknar sommaren. älskar ändå hösten på något sett.
Du sätter höstsolen i eld.
hösten gör mig sårbar.
nu kan du få mig så lätt.
så himla lätt.
patetiskt lätt.
18:21
Det här är det enda som plågar mig, helt och fullt kan du aldrig bli mig, för aldrig kan jag och aldrig ska jag träda in i ditt skinn.
Brev till F .
Bank. Bank. Bank.
Hjärtat slår sönder i bröstkorgen.
Läser det om och om igen.
Du bara vänder ryggen till.
Jag faller, faller i sär och försvinner.
Du med. Du bara faller.
Ifrån mig.
Ut ur mina armar.
Hoppas du förstår hur ont det gör.
Förbannat ont.
Som tusen nålar och glassplitter som river sönder mitt hjärta.
Bank. Bank. Bank.
Man lär sig med tiden.
Man lär sig att inte lita.
Att inte tro.
Att inte hoppas.
För när man gör det blir det ändå bara trasor kvar av illusionerna man hade.
Bank. Pang. Bom.
Och även om du håller kontakten och pratar,
så kommer jag aldrig kunna prata med dig som innan.
Jag borde inte prata med dig överhuvudtaget.
För du gör mig så illa.
Som om en pälsallergiker skulle köpa en lurvig hund.
Onödigt, meningslöst och helt värdelöst.
Jag borde inte, jag vet. Men det är så svårt att inte göra det.
Du är som en magnet.
Och jag är din motsats.
Vi dras till varandra.
Som plus och minus,
dag och natt.
Jag ska dansa fastän mitt hjärta brister.
Aj. Pang. Bom. Kras.
Din lukt undgår inte min näsa.
Den som inte känt den innan,
kan inte känna den om man inte kommer väldigt nära.
Den fastnar i näsan i några sekunder,
och sen flyger den iväg.
Flyger iväg som ett pappersflygplan.
Svich. Flyg. Iväg.
Jag har glömt hur du smakar.
Kan inte minnas.
Borde inte minnas.
Ska släppa taget.
Snart.
Måste hålla i lite till,
tills jag hittat balansen.
Ibland undrar jag hur det skulle bli om jag kastade mig i dina armar.
En dag, bara sådär.
Det kommer inte hända.
Det vet vi båda.
Kommer inte hända.
Sluta tänk.
Glöm. Försöka. Måste det.
Du är fast i mitt huvud.
Som en liten, liten atom.
Som inte vill försvinna.
Ibland känns du som en tumör.
Då brukar jag lyssna på musik högt.
Försöka spränga bort dig.
Som en atombomb.
Men den sprängs aldrig.
Tyst bara. Bara va tyst.
Noah and the wale sjunder en fin sak,
like 2 atoms in a molecule,inseperatly combined.
Det var ju vi två.
Innan allt krackelerade.
Sprickorna i vår fasad blev fler och fler.
Jag önskar vi kunde lagat sprickorna.
Men det hade inte gått.
Det är ungefär som att laga en spegel.
Sprickorna syns hur man än gör.
Kras, du krossar mig under foten.
Jag gråter.
Jag vill inte mer.
Jag borde glömma dig,
Men som alltid, breder jag ut vingarna,
men misslyckas och faller.
Detta är mitt brev som avslutar vårt kapitel vi haft nu.
Vi ska göra något nytt.
Båda två.
Men jag kan inte släppa dig helt.
Det hade gjort mig mer ont än något annat.
Men, vi kommer aldrig vara ingenting för varandra.
Vi kommer alltid vara något
ovänner
vänner
kära
fiender
och det räcker för mig,
bara jag är något för dig.
Hjärtat slår sönder i bröstkorgen.
Läser det om och om igen.
Du bara vänder ryggen till.
Jag faller, faller i sär och försvinner.
Du med. Du bara faller.
Ifrån mig.
Ut ur mina armar.
Hoppas du förstår hur ont det gör.
Förbannat ont.
Som tusen nålar och glassplitter som river sönder mitt hjärta.
Bank. Bank. Bank.
Man lär sig med tiden.
Man lär sig att inte lita.
Att inte tro.
Att inte hoppas.
För när man gör det blir det ändå bara trasor kvar av illusionerna man hade.
Bank. Pang. Bom.
Och även om du håller kontakten och pratar,
så kommer jag aldrig kunna prata med dig som innan.
Jag borde inte prata med dig överhuvudtaget.
För du gör mig så illa.
Som om en pälsallergiker skulle köpa en lurvig hund.
Onödigt, meningslöst och helt värdelöst.
Jag borde inte, jag vet. Men det är så svårt att inte göra det.
Du är som en magnet.
Och jag är din motsats.
Vi dras till varandra.
Som plus och minus,
dag och natt.
Jag ska dansa fastän mitt hjärta brister.
Aj. Pang. Bom. Kras.
Din lukt undgår inte min näsa.
Den som inte känt den innan,
kan inte känna den om man inte kommer väldigt nära.
Den fastnar i näsan i några sekunder,
och sen flyger den iväg.
Flyger iväg som ett pappersflygplan.
Svich. Flyg. Iväg.
Jag har glömt hur du smakar.
Kan inte minnas.
Borde inte minnas.
Ska släppa taget.
Snart.
Måste hålla i lite till,
tills jag hittat balansen.
Ibland undrar jag hur det skulle bli om jag kastade mig i dina armar.
En dag, bara sådär.
Det kommer inte hända.
Det vet vi båda.
Kommer inte hända.
Sluta tänk.
Glöm. Försöka. Måste det.
Du är fast i mitt huvud.
Som en liten, liten atom.
Som inte vill försvinna.
Ibland känns du som en tumör.
Då brukar jag lyssna på musik högt.
Försöka spränga bort dig.
Som en atombomb.
Men den sprängs aldrig.
Tyst bara. Bara va tyst.
Noah and the wale sjunder en fin sak,
like 2 atoms in a molecule,inseperatly combined.
Det var ju vi två.
Innan allt krackelerade.
Sprickorna i vår fasad blev fler och fler.
Jag önskar vi kunde lagat sprickorna.
Men det hade inte gått.
Det är ungefär som att laga en spegel.
Sprickorna syns hur man än gör.
Kras, du krossar mig under foten.
Jag gråter.
Jag vill inte mer.
Jag borde glömma dig,
Men som alltid, breder jag ut vingarna,
men misslyckas och faller.
Detta är mitt brev som avslutar vårt kapitel vi haft nu.
Vi ska göra något nytt.
Båda två.
Men jag kan inte släppa dig helt.
Det hade gjort mig mer ont än något annat.
Men, vi kommer aldrig vara ingenting för varandra.
Vi kommer alltid vara något
ovänner
vänner
kära
fiender
och det räcker för mig,
bara jag är något för dig.
