Våra hjärtan slog lika hårda slag.
Morgonen är min. Bara min, min tid att få mina tankar lite lugnare innan jag ska möta resten av världen. Stänga av känslorna och försöka att le. Det har blivit lättare att låtsas, och jag tror att jag har lurat mig själv till att bli lycklig igen. Om man bara låtsas tillräckligt länge.
--
De är bara ett virrvarr av minnen nu, men de små sakerna jag kommer ihåg är tydliga. Kommer ihåg hur mina tårar sakta rann ner och gjorde allt salt. Hur du pussade bort dem. Att du sa åt mig att aldrig mer säga förlåt. Våra långa nätter med Kent som bakgrundsmusik. Våra kalla promenader i snön. Dina kramar. Din tröst. Och jag kommer aldrig förstå hur du klarade av min olycklighet och mina tårar. Jag har försökt, och jag försöker igen.
--
Kommentarer
Trackback
