18:52 Håkan ♥

allt var så fint och jag har någon slags minnesförlust, jag minns korta stunder och att jag grät hejdlöst på kärlek är ett brev skickat tusen gånger och alla extra nummer. vi två sjutton år, nu kan du få mig så lätt, river en vacker dröm och för en lång lång tid. tackar håkan för att han sjöng för mig och alla andra i lund.

tack för att du kan få mig så lätt och för att jag kan få dig så lätt.

(jag är trasig, jag vill att du ska veta det.)

jag får nog hålla allt tillbaks, det finns ingenting som räcker.

Fina du, jag läste en kommentar du hade skrivit på pulsurbalans och jag tänkte "vad knäppt, det där är ju jag".

Jag var inte bara trasig när jag var fjorton år, jag var helt förstörd. Vet precis vad du menar när du pratar om skyskrapehöga drömmar och att popkillar med randiga tröjor är så väldigt fina, för jag kände, och känner, precis likadant.

Vill så gärna skriva att allt kommer bli bra, men jag är sjutton år och jag är fortfarande trasig. Vågar inte skriva att allt kommer bli bra, för kanske blir det inte det. Ibland gråter jag fortfarande för det där satans oändliga hålet inom mig.

Men jag vågar skriva att det kommer bli bättre, för det blev det för mig. Gymnasiet! Där finns plats att vara sig själv, och där finns människor som förstår det där med tomhet(men kanske var det bara för min del, som bor i en småstad).

Glöm allt hemskt för en sekund och försök tänka på alla de fina saker som finns.

massa kärlek

hoppas allt löser sig

Annie

Åh, tack.

Jo, jag hoppas på att gymnasiet gör allt lite bättre.

Hålet ja, det där hålet som liksom förstör allt man försöker göra.

Jag hoppas verkligen att du har rätt, och jag vill så gärna tro det men allt känns bara så hopplöst.

Tack för din finafina kommentar, har du någon blogg?

kram och puss ebba